goalballfatmir

Lördag den 30:e januari, minus 14 grader och massor med snö himma i trelleborg. är det så här det ska vara? Efter en trevlig middag hemma hos morsan igår skulle jag ta mig hemmåt men upptäckte att under ett par timmar innomhus hade det snöat så pass mycket att ingen bil hade en chans att ta sig någonstans så jag bestämde mig att sova hos morsan och farsan. Hade klart kunnat gå då det bara i normala fall bara tar 5 minuter att gå men det blev mest bekvämt så. Idag hade jag planerat in två träningspass, ett gympass bestående av core och kondition och ett senare pass med skott träning. jag hade även tänkt se en rullstolsbasket match då klubben har sM omgång men den ihärdiga snön och vägverkets dåliga röjning av snön förstörde alla dessa planer. Istället fick jag ägna min dag åt att skyffla snö och knuffa bilar som inte kom loss. jag försökte även åka pulka med barnen men snön var så mjuk och mycket så att pulkan bara sjönk innan man kom nånvart. Det är klart att jag fick lite träning av allt snö skyfflande men hade nog behövt ett rejällt skott pass. Mitt klubblag är under denna helg på tävling i Danmark men efter en överrenskommelse med tränaren Peter björkstrand fick både jag och stefan ledigt denna helg för att inte riskera överbelastning då vi varit igång i två helger i rad. Det är viktigt att man ínte matchas för hårt i början av sesongen och om vi inte fått ledigt denna helg så skulle det vara matchning och hård träning i fem helger i rad vilket är alldelles för mycket så här i början. Jag dras med en lättare skada i höften och lite ont i höger axel och om jag inte får vila tillräckligt finns det risk för att skadorna förvärras. Under turneringen i Danmark har laget spelat två matcher och vunni båda. enligt rapporterna så har grabbarna vunnit den ena matchen med hela 11 - 1 och den andra med 5 - 2. OOm två veckor väntar hemma tävlingen malmö open som i år samlar hela 18 lag i två gruppe, en bredd och en elit grupp. Elit gruppen består av 8 lag och förutom oss så kommer Ifas, Hammarby, Grekland, England, Kosovo ett ryskt lag och ett danskt lag. Jag ser verkligen fram emot att få tävla på hemmaplan och framför allt att spela mot så här bra motstånd. Malmö open i år är lite speciellt för min del då jag förutom att spela också ska föreläsa för ca 150 företagare om informativ tillgänglighet och affärsnyttan med tillgänglighet. Det blir en fullspäckad helg där jag måste prestera på topp men press är inget främmande för mig och jag trivs riktigt bra under press. Malmö open kommer att hållas under den 13 - 14 feb i Kulladals hallen i Malmö och föreläsningen kommer att hållas på Baltiska hallen den 13:e februari. på www.malmo-open.com finns allt info om spelschema program mm.

En ganska omfattande artikel i trelleborgs allehanda kan du läsa här.. http://trelleborgsallehanda.se/sport/article624472/Han-ar-ny-frontfigur-i-landslaget.html

Goalbollstjärnan Fatmir Seremeti sponsras av trelleborgsgym. * Skånes taltidning uppmärksammar mitt avtal med Sport Club Oasen http://www.skane.se/templates/page.aspx?id=280188

Efter den hårda matchningen i helgen blev det knappast lungt på träningsfrånten för min del. En tuff helg som den här sätter sina spår, inte minnst fysiskt men även psykiskt. Jag kan inte hjälpa att jag är besviken efter helgens resultat och insats rent prestationsmässigt trots att jag vet att det är en träningsturnering och egentligen inte så viktig för framtiden. Jag är allt för tävlingsinriktad för att bara släppa det och gå vidare precis som det aldrig har hänt men det är viktigt att man lär sig hantera motgångar då dessa kan visa sig viktiga när det gäller utveckling och förbättrin. Jag vet nu precis vad jag ska jobba med och lägga fokus på och det är egentligen det viktigaste att ta med sig. En annan aspekt är också att ta med sig de klart positiva sakerna då främst från Litauen matchen men även en hel del annat. Noterbart är att jag räddade alla utom en straff som jag fick mot mig och det visar att jag är rätt explosiv och det bådar gått inför vM. Med helgens matcher bakom mig var det dags för det vanliga slitet och en ny arbetsvecka. Jag valde att vila från morgonträningen igå och deltog enbart på kvällspasset tillsamans med laget och till min förvåning så kändes det ganska ok trots stela ben och en ömmande högeraxel. Det var återigen presition på schemat fast på ett mer friare sätt än förra veckans träning och jag är hyfsad nöjd med tanke på hur kroppen känes. Träningen avslutades med medicinbolls kastning och fysträning i form av parövningar. Idag tisdag var det dags för träning redan kl halv åtta på morgonen med individuell teknik och presition på schemat och jag måste erkänna att det går frammåt även om något långsamt så vetjag ialla fall vad jag behöver jobba med och tror att jag med hjälp av förbundskaptenen Florim hittat ett par konkreta saker så som ansatts, balans och handled. Ibland är man bara så jävla trött på att nöta men jag vet hur viktigt det är om man vill nå resultat så jag bara gör det utan att lägga nån mer enegi på att gnälla. Det finns bara en sak i min hjärna och hjärta och det är att vara på topp när vM drar igång. Dagen avslutas med ett lättare konditions och core pass.

Litauen stod för gruppspelets sista motstånd och till mångas förvåning bjöd vi på riktigt bra motstånd då vi förlorade med 6 - 5. vi presade de riktigt hårt ända till sista sekunden och bara en ribbträff hindrade oss från att ta poäng. Det blev två mål för min del och min bästa offensiva insats hittlills. Således blev det bronsmatch mot Finland 1 och det spel som vi hade mot Litauen var nu som bortblåst. vi har problem när vi ska föra matcherna och gör enkla misstag samtidigt som vi inte kan följa den uppgjorda planen. Det blev förlust med hela 7 - 2. Riktigt missnöjd med min instats i denna matchen och det blev inte heller något mål. Baraatt ladda om till nästa turnering

Finland 1 stod för dagens sista motståndare och trots att vi dominerade så blev det bara 4 - 4. Känns jävligt tråkigt att vi inte kan förvalta en ledning med 3 - 1 men det som är viktigt att komma ihåg är att det är inte nu vi ska vara bra. Vi har genom tiderna inte gjort speciellt bra på den här turneringen men klart är att vi inte på något sätt är nöjda med dagens resultat. Det är fruktansvärt frustrerande när man äger matchen och är det bästa laget men bollen vill bara inte in och de sätter sina chanser. Det är boll efter boll som studsar och en del virkesträffar samtidigt som det känns att domaren på nåt sätt har bättre syn när han står vid vår sex meters linje och blir synskadad när han står vid motståndarens linje. Speciellt att en landskamp mellan Sverige och Finland döms av två finska domare. Det blev 1 mål för mig denna gången också men jag är fortsatt missnöjd med min offensiva insats. Det finns även en del att hämta i försvaret men är ganska nöjd trots liteoren i ytterkanterna. Imorgon kl 10.45 står Litauen på tur och vinner vi den matchen så kan vi fortfarande gå till final och om vi förlorar så blir det bronsmatch. Nu gäller det att ladda om rejält ifall vi ska ha en rimlig chans att slå Litauen men det är viktigt att komma ihåg att vi faktiskt har slagit de innan och att de inte är oövervinneliga. Vi måste tro på oss själva och bara gå ut och göra det vi är bra på så kommer vi att vinna matchen.

Det blev en tung förlust mot finland 2 i dagens andra match. Det var inte mycket som stämde och vi hadde problem att följa planen vi lagt upp innan match dessutom fick de bestäma allt för mycket och tryckte tillbaks oss i försvaret. Jag har betydligt mer att visa i anfallspelet både när det gäller tryck och rörelse och framförallt känns det som att jag måste skärpa till röelsen om jag ska kunna göra bättre ifrån mig i nästa match. Jag gjorde vårt första mål på straff en bit in i första halvlek och det kändes som att vi var på gång men sedan fick vi et bakåt mål ganska tidigt efter vårt och det blev genast jobbigare. Ny match väntar om ca 2 timmar och nu gäller det att glömma allt negativt från förra matchen och ta med sig det vi gjorde bra. det vi absolut gjorde bra var försvaret i första halvlek för trots att vi förlorade med 9 - 2 så hade vi bra försvar i första halvlek. Vi ska även ta med oss att vi kämpade hela tiden och att vi stundtals sköt ganska bra men träffade inte riktigt där vi skule. Till nästa match måste vi vara mer skärpta och utföra planerad taktik. När vi är som bäst så kan vi slå vilket lag som helst och detta vet vi om. Vi ska bara ut och göra det vi är bra på och inte tänka så mycket. Finland 1 väntar kl 19.55 och nu är det revansch som gäller. Nu ska vi kyla ner den finska bastun :)

Jag vaknade redan kl 06.00 och trots försök att somna om så gick det inte. Vi skulle äta frukost kl 08.00men min mage ville annat så redan kl sju blev det frukost för min del. Jag kan stolt avslöja att jag idag lyckats med bedriften att väcka Jörgen och vakna innan honom samtidigt som det känns lite otäckt att jag somnade tidigt och vaknade tidigt då detta är ett tecken på att man börjar bli gammal. Jag kan också berätta att dagens temperatur mätare står på minus 22grader, en bitande kyla som jag har mycket svårt att förlika mig med. Kl 09.45 var det entligen dags för samlingoch taktisk genomgång inför matchen mot Israel och en kvart efter det började uppvärmningen. Det kändes mycket bra på uppvärmningen och det var inte alls lika jobbigt att springa som det var igår kväll innan träningen. Matchen blev en svettig historia där tekniken och presitionen inte riktigt stämde i början av matchen men fick igång rörelsen och distingtheten allt mer ju längre matchen fortskred. Försvas mässigt kändes det helt ok men det kan bli bättre inte minnst explosivt men även lite noggrannare i ytterkanterna. Anfallsmässigt började jag lite osäkert och orent men slappnade av och fick igång presitionen betydligt bättre i andra halvlek viket resuterade i 1 mål i första halvlek och 2 i andra. Vi vann matchen med 4 - 2. Inget finlir men en seger är alltid en seger och med tanke på att vi aldrig spelat mot Israel förut foch att det var första matchen för i år så är jag ganska nöjd. Nästa match är mot Finland 2 och det krävs betydligt mer av oss om vi ska gå segrande ur den matchen också. Matchen börjar kl 16.15 finsk tid.

Halva truppen är nu framme i finska Onela och vi har installerat oss på rummen . Det är ca 15 minus grader kallt och mycket snö, precis som det brukar vara här så här dags på året. Vi bor i ganska enkla men fräscha rum, kanske inteMariot klass men helt ok. Vi har ca 15 m till bastun och slipper gå ut för att komma dit. Spelhallen och matsal finns i en byggnad ca 100 m bort men i 15 minus grader kan det kännas väldigt långt. Har redan trffat och hälsat på Israel samt Englands coach. Nu blir det vila och väntan på att alla ska komma fram och sedan blir det middag följt av en kortare träning kl 19.45 finsk tid. Exakt vad träningen består av vet vi inte riktigt ännu menskulle tro att Florim och Jörgen planerat nåt i stil med matchliknande träning i korta sekvenser. Kvällen avslutas med bastu och lagmöte där vi brukar gå igenom schemat, kort om motståndet och praktiska detaljer.

Imorgon fredag är det äntligen dags för avfärd mot årets första landslagstävling i finska Onela utanför Helsingfors. Jag ser fram emot att entligen få spela match igen och se hur man står sig mot bra internationellt motstånd Den här turneringen ser vi som en uppstarts turnering efter juluppehållet samtidigt som det är ett bra sätt att fördela speltid och ge alla spelare välbehövlig rutin inför det som kommer senare i år. Det känns som jag börjat detta året på en högre nivå än förra året och om saker och ting flyter så kommer detta året att bli en succe. Det känns extra roligt att få möta Israel då jag aldrig spelat eller sätt de innan. Det enda orosmomentet just nu är min ömande höft som inte riktigt vill bli bra men ska nog få ordning på denockså så småningom. Enligt informationen vi fått ut så finns det internet där vi ska bo under tävlingen och jag kommer att uppdatera bloggen så ofta jag kan. De lag vi möter är följande och tiderna är finsk tid dvs en timmefter svensk tid. Lördag 23/1 10.45 Sverige - Israel 16.15 Sverige - Finland 2 19.55 Sverige - Finland 1 Söndag 24/1 10.45 Sverige - Litauen 14.25 Brons match 16.15 Final

Torsdag 21:a januari i skrivande stunnd. lite trött men på ett sånt där skönt sätt som man blir efter en träning. Efter gårdagens välbehövda vila var det entligen dags för goalballträning igen. en helt vanlig träning, återigen med inriktning på presition och till min föga belåtenhet ser det ut som att det kommer bli en hel del av denna sorts träning i det närmaste. Idag hade vi också besök av trelleborgs allehanda som gjorde en del intervjuer och tog en del bilder till en artikel tänkt att publiceras nästa vecka. Det är alltid kul med media uppmärksamhet och jag är en person som tycker om att synas och bjuda på mig själv men allra roligast är att media har börjat förstå vad detta egentligen handlar om. Att det är idrott på elitnivå har nog fler och fler börjat förstå men många blir förvånade när de får se den höga nivån av profesionalitet och engagemang kring handikappidrotten som utövas idag. Passet avslutades med fysträning i form av krabbfotboll och core övningar. Jag är ganska nöjd med dagens goalballträning även om jag har en del att jobba med när det gäller presitions arbetet men hade överlag bra släpp och ganska bra försvar.

Att kunna satsa fullt ut på sin idrott och ha de förmåner som jag har är naturligtvis oerhört värdefullt men det innebär också en hel del ansvar och diciplin. Som elitidrottsman har jag inget val än att gå upp på morgonen och veta att jag ska vara ombytt och klar kl 07.30 på tisdagsmorgon för att nöta skott och försvars träning. Det underlättar så klart att jag tränar på arbetstid men trots detta har det funnits de dagar då jag vaknat och undrat varför jag gör detta. Det finns en enkel förklaring. Krigarens hjärta längtar efter utmaningar och framgångar och är beredd att göra det som krävs för att uppnå de mål man satt upp. När det är som jobbigast framkallar jag positiva bilder i det inre och föreställer mig de mål jag satt upp och då blir allt genast klarare och lättare. tisdag morgon och goalballträningtillsamans med stefan ledd av förbundskaptenen och tekniktränaren Florim Seremeti. På schemat stod skott och försvarsträning och efter en lite stel inledning kom jag igång ganska bra i tekniken och avslutade med en fullgod försvarsinsats. Jag är klart nöjd med tisdagens goalballträning och det känns bra att ligga på den här nivån även om det finns en del att jobba på. Arbetsdagen avslutades med ytterligare ett träningspass men denna bestod av styrketräning. Efter den långa och slitsamma arbetsdagen blev det äntligen dags för ett planerat bio besök och filmen Snabba cash. Tyvärr hade jag allt för stora förhoppningar på filmen och reffererade allt för mycket till boken viket gjorde att jag gick ifrån biografen med enmissnöjd min. Jag kan bara inte förstå hur man kan lämna ut en sån detalj som när JV får veta vad som hänt hans syster eller att han faktiskt började med att deala droger innan ma tvättade pengar. Jag tänker inte leka någon filmkritiker eller nåt i den stilen men stör mig fruktansvärt att man misslyckas med såna viktiga bitar.

Idag var en bra dag på många sätt inte minnst att det nu är officiellt att vår klubb Fifh Malmö fortsätter att stödja min och Stefans satsning på framtida medaljer genom att vi har 25 % av arbetstiden till träning och vår idrottsliga kariär. Detta är så klart en helt fantastisk förmån som är livsnödvändig om man skaorka satsa så hårt som vi gör på vår idrott och samtidigt ha någon sorts fritid att ägna åt familj och vänner. Detta i kombination med avtalet på Sport Club Oasen ger mig oändliga träningsmöjligheter och kan lägga upp träningen på ett mycket bra sätt. Detta innebär ju så klart att det blir lättare att satsa helhjärtat på goalballen men har också en hel del andra positiva efekter i både arbetslivet och privat livet. Man får en balans i livet som är avgörande när man ska prestera. Dagen avslutades med ett goalball pass med presition träning i fokus men desförinnan fick vi göra ett uhållighetstest bestående a den sk goalballidioten som man kan likna vid det ökända bip testet fast anpassad för goalballspelare. Mitt resultat idag var något sämre än gången innan men får skylla på julvilan. Det är ett helt ok resultat som trots försämringen ligger på en mycket bra nivå men längst därinne vet jag att jag kan bättre. I april är det ett nytt test och jag avlägger härmed ett löfte om att slå mitt bästa resultat hittills som är 4,9. Resten av passet ägnades åt goalballspel med tyngd på presition vilket inte är min favorit på menyn men som på den här nivån är otroligt viktig. Presition har aldrig varit min starkaste sida men nåt jag lagt mycket energi på senaste året. Jag vet att träning ger färdighet då jag förbättrat min presition avsevärt men det finns en hel del att jobba med. Jag är fortfarande allt för ojämn i presitionen då topp resultat blandas med sämre, ibland riktigt dåliga. Jag är klart nöjd med dagen i stort och blir bara resten av tiden fram till VM lika bra så ska det inte vara något problem att prestera på topp!

Söndag den 17:e i skrivande stund och en händelserik vecka och en mycket rolig och intressant helg bakom mig. I måndags var det första gemensamma klubb träningen för i år och en början på ett händelserikt och spännande år både på klubblagsnivå där den självklara målsättningen är att återta platsen som sveriges bästa goalball klubb och på landslagsnivå där det stora målet är medalj på VM. Det första passet markerade även en ny era och ett nytt tänk för Malmö goalballen och för min del tändes det en ny gnista samtidigt som en viss typ av glädje infann sig. Det kan vara svårt att tända till och känna matchnerv på den vardagliga träningen men det blir så klart lättare att få igång krigar hjärtat och adrenalinet att punpa när man har spelare som Jimmy Björkstrand, Stefan Gahne, Peter Weichel med flera på ett och samma goalballlpass. När man tränar med så pass bra spelare finns det liksom inte uttryme där man kan slappna av, latcha eller bara gå på halvfart och det är då man måste ge allt man har som man utvecklas på träningen. Förutom måndagspasset så har jag även hunnit med ytterligare sex träningspass innehållande förutom goalball även uthållighet, styrketräning, medicinboll, hopp, coreträning mm. I fredags fyllde Stefan 28 och jag och några kompisar lyckades överraska honom med att han fick oväntat besök av sin flickvän från Norrköping direkt efter det sena goalball passet i torsdags och han fick avsluta kvällen med tre rätters middag på en av Malmös mest kända restauranger. Jag måste erkänna att jag så här i efterhand är lite stolt över att ha lyckats hålla masken i flera daga trots att jag tillbringat varje dag med Stefan. Igår lördag firade vi Stefan i goda vänners lag med middag och utgång. En ganska lugn och reserverad kväl men lika kul som alltid. Veckan skulle avslutas med en annorlunda lagaktivitet då vi skulle prova på kälkhockey på Rosengårds ishall men pga dubbelbokning av ishallen blev det ingen kälkhockey vilket alla hade sätt fram emot. Istället blev det gymet och ett lättare uthållighetspass som fick avsluta denna händelserika vecka.

Äntligen torsdag och träning med laget. Passet började med uppvärmning kl 18.00 sedan vidtog skott träning med teknik i fokus.Efter skott träningen var det individuell försvarsteknik som övergick efterhand till lagförsvar och passet avslutades med två korta matcher och straffar. Idag kände jag mig lite trött och seg i kroppen men kom igång mer och mer efterhand som passet pågick dä även tajmingen och kraften i skotten blev bättre. Mitt lag vann båda matcherna men svårt att säga nåt om det eftersom kvaliten på spelarna i dagens pas varierar allt från elit till nybörjare. Det kan vara oerhört frustrerande att träna tillsammans med breddspelarna, speciellt efter ett pass som i måndags då kvaliten på spelarna var väldigt hög men man kan även lära sig en hel del, främför allt när det gäller att styra och leda laget samt spelförståelse. Det är viktigt att komma ihåg att utan bredd finns det ingn elit och att som landslagspelare har ett ansvar när det gäller att vara förebild och lite av en mentor för de yngre hungriga spelarna´. Avslutningsvis kan jag berätta att jag spelade 2 - 2 i straffar mot Stefan och måste då berömma honom för en fantastisk skruv.

Det är nu mindre än 6 månader kvar till goalball VM och spänningen stiger! En hel del lag är klara och de sista lagen blir klara den 15:e mars. På följande länk hittar du allt du behöver veta om goalball VM. http://www.worldgoalball2010.com/

Igår måndag var det äntligen dags för årets första klubblagsträning. Det är kul att komma igång med vardagsträningen men det som gör träningen speciellt rolig och spännande iår till skillnad från tidigare starter är det nya upplägget som införts vilket innebär att vi nu kan tuffa till träningen ytterligare då tillgången till kvalitativa elitspelare blivit mycket bättre tack vare sektionens goda sammarbete med dansk goalball. träningen började med sedvanlig uppvärmning och sedan var det bara fokus på spel först i blandade lag och sedan en ren elit match vilken blev en riktigt kul och tuff kamp där mitt lag vann med 5-4. Kände mig stel och ganska sliten efter helgens landslagsläger men är trots det ganska nöjd med insatsen. Jag började stelt och aningen långsam i rörelsemönstret men kom igång mer och mer. Jag har bara positiva känslor efter det första goalballpasset på fifh hallen och ser fram emot nästa träning som är på torsdag!

Jag vaknade kl 07.00 lika morgontrött som alltid och med ett morgonhumör som skulle få vem som helst att inte prata och försöka skämta med mig, desutom var jag stel i alla kroppsdelar till och med vissa jag inte visste fanns. Den tuffa dagen igår tog ut sin rätt men det skulle snart bli bättre. För även om många timmars vila och sömn gör en gott så är det inget emot hotel frukost och detbästa av allt är att man inte behöver laga den själv. Efter frukosten åkte vi tunnelbanan till gubbängshallen där mer goalball väntade och det var inte lönt att klaga över smärtor, stelhet eller trötthet då inget av det skulle hjälpa mot våra ledare och allra minnst mot de andra grabbarna. Trots att alla är steela och trötta så biter man ihop och kör på dels för att kanske inte visa sig svag inför varandra och vara sämre än nån annan men det är nog mest så att man biter ihop av respekt för de man spelar med då man inte vill svika de och förlora en match p.g.a att mangnäller över stelhet eller trötthet då man vet att alla gör sitt yttersta för varandra. Första tränignspasset var ett spelpass då vi skulle spela med olika uppställningar inför den väntande Onella turneringen i Finland men först var det sedvanlig uppvärmning som gällde vilket började med sju minuters löppning. Efter ett par varv i hallen tänkte jag för mig själv att detta kommer inte gå idag heller men ju längre tiden gick och kroppen blev varmare slappnade muskler och leder av mer och mer och en possitiv känsla infann sig. Redan på inskjutningen kände jag att den här dagen kommer bli bra och inte alls lika dan som dagen innan. När väl matcherna kom igång kändes det bra och jag fick det mesta at fungeraa, försvar som anfall. Det är riktigt skönt när man får sitt spel att fungera och flyta på kvickt och smidigt men det stora provet skulle bli att gå upp som center och se om gårdagen skulle bli en tränd eller bara tillfälighet. Till min stora glädje fungerade försvaret som center väldigt bra med en agresivitet som jag saknat ett tag. Jag är i stort nöjd med mitt spel idag även om det finns en del att jobba med men oron för gårdagens dåliga insats kan jag nog lämna därhän och med tanke på att detta är ett uppstartsläger och att jag kunde höja mig till dagens nivå från gårdagens bedrövliga insats känns ganska bra. Efter match passet var det dags för en välbehövlig lunch och litevila innan nästa pass tog vid. Passet bestod av en kort match och straffträning, även här kändes det bra även om jag ibland hade lite problem att släppa bollen på rätt sida sex meters linjen under straffturneringen. Utan de höga bollarna och lite mer explosivitet i försvaret skulle jag kanske bli bättre än fyra men nära fångar ju ingen hare! Nu är jag hemma igen efter de här tuffa två dagarna i vår vackra men alldelles för kalla huvudstad. Det blir vila och förhoppningsvis en god sömn. Imogon väntar jobb och årets första träning med klubblaget. Ska bli kul att träffa lagkamraterna och komma igång med vardagsträningen då det är där man lägger grunden för allt i sitt spel. En hel del har hänt med och kring klubblaget både när det gäller träning som organisationunder jul och nyår uppehållet vilket du kan läsa på goalball.se. Länken finns bland mina länkar. och heter Fifh mighty ducks.

Äntligen var det dags och trots tidig väckning och frukost 07.30 så såg jag fram emot att spela men dagen blev inte riktigt som jag had önskat. Det kändes tungt och segt i kroppen och inte riktigt allärt i sinnet heller som det brukar vara. Kanske inte så konstig t med tanke på jul och nyårs uppehållet men en som jag vill alltid prestera. Det gick bättre efter den uppfriskande lunchen men jag kom trots det inte upp på en godkänd insats då de enkla misstagen fortsatte att komma och stundtals kändes det som att jag inte riktigt ville vara där. I det hela taget var det en klen och en ganska usel insats från min del men även de bästa har ju sina dåliga dagar. Imorgon är det en ny dag och det är bara at ta nya tag och komma igen. Lite bättre inställning och vilja så ken det bli en bra helg trots dagens dåliga insats. Allt var ju faktiskt inte dåligt och det gäller att glömma det som var dåligt och ta med det som var bra och bygga vidare på det. Nu sitter jag i mitt rum på Scandic malmen i Stockholm, mätt och belåten efter den fantastiska biff med kantarellsås som vi åt på en lokal krog vid bubbängs hallen. Nu blir det film i form av Bruno, kaffe sedan leggdags.

Imorgon fredag bär det återigen av mot Stockholm och första träningslägret för i år. Äntligen! Känns som björnen är väckt efter vintern och hungrar efter spänning.

Under helgen kommer vi att befinna oss i Gubbängshallen för träning med landslaget och sannorlikt en hel del spelträning inför den stundande tävlingen i Finska Onela den 23:e - 24:e januari 2010.
Det blir samma trupp som var med på EM i augusti förra året som även denna gång får försvara de svenska färgerna.
För mer info om laget och Finlands tävlingen kan du besöka landslagsbloggen. Länk finns bland mina länkar.

Ser verkligen fram emot att täffa alla andra och en tuff träningshelg där jag knappt kan vänta att prova min nya skottstil och hoppas att höftskadan håller. Mer från träningslägret kommer på lördag.  

Jag kan nu stolt presentera att jag sedan i november 2009 har en mycket generös sponsrings avtal med Sports Club Oasen i trelleborg vilket innebär att jag nu har dygnet runt tillgång till gym och konditions maskiner samt alla grupp pass som finns tillgängliga. '

Förutom toppklassig utrustning och obegränsade öppettider har jag även full support av mycket trevlig och välutbildad personal.

Den här sponsringen gör det möjligt för mig att förlägga större delen av mina fyspass i Trelleborg då jag är närmare hem och barn. Detta gör att jag blir mer flexibel och kan utnyttja och distribuera min tid på ett mycket bättre sätt än innan.

Ser verkligen framemot samarbetet med Sports Club Oasen

Foto kommer inom kort

www.sportscluboasen.se

Det är inte utan att känslor flammar upp när jag tänker tillbaka på min tid som goalballspelare. En tid som på långa vägar inte är slut men som ändå tåls att tänka på. Att få vara med och kämpa för de blågula färgerna och representera Sverige på ett Paralympics är ju ändå det största som man kan uppleva som idrottare, och dessutom vara en av de som till slut får ta det där magiska steget upp på pallen och böja sig ner för att ta emot den åtråvärda medaljen inför en fullsatt arena är helt obeskrivbart.

 

På slutet av högstadietiden och början av gymnasiet hade jag förlorat så pass mycket syn att jag inte längre hann med att se när jag spelade fotboll, kampsport eller någon annan idrott som kräver god syn. Att idrotta var mitt liv och jag var väldigt duktig i allt jag företog mig att göra eller prova, en sida som för övrigt följt mig trots dålig syn.

 

Synens försämring innebar trots allt att jag helt slutade med idrott och allt i mitt liv fick en negativ vändning. Skolan gick sämre om inte riktigt uselt, fick sociala problem med dåligt umgänge. Jag kunde helt enkelt inte acceptera att synen blev sämre och jag tyckte att allt och alla hade fel och jag var den enda som visste något. Ingen jävel skulle tala om för mig om vad jag ska göra och inte göra.

 

Under början av 1998 fick jag kontakt med en kvinna som då jobbade på SIH som numera heter Special pedagogiska institutet. Denna kvinna vid namn Laila Ström är numera avliden efter en svår sjukdom och jag har henne att tacka för att jag över huvudet taget började spela goalball.

 

Hon såg till att jag i mars 1998 fick åka till Stockholm och Tomteboda resurs center där jag fick prova på idrotter som är anpassade för synskadade. Jag fick förutom goalball även prova på showdown, simning och elektronskytte. Förutom att jag kunde prova de här idrotterna kunde jag för första gången träffa ungdomar i samma situation som jag och fick även lära känna fantastiska människor som på ett eller annat sätt funnits med i min goalball karriär, som spelare, tränare, domare, organisatörer eller helt enkelt bara som vänner.

 

Efter helgen i Stockholm tändes en ny gnista i mitt liv och när jag kom hem började jag träna goalball i Fifh Malmö och goalballsektionen Fifh mighty ducks då under ledning av Henrik Bergkvist som sedermera även blev förbundskapten för damerna och efter Paralympics i Sidney fick ta över herr landslaget.

 

Laila ställde upp och körde mig till och från träningen i flera månader efter jag hade börjat för att se till att jag verkligen hade fastnat för goalball och fastna gjorde jag rejält. Det tog inte lång tid innan drömmar om SM och landslag började ta form och redan efter ett år fick jag åka på mitt första SM där jag förvisso inte fick särskilt mycket speltid men fick med mig oerhört viktiga lärdomar inför det som skulle komma i framtiden. Efter den viktiga turneringen fick jag åka med på i princip alla elit turneringar som vårt elitlag ställde upp på vilket inte var speciellt många på den tiden.

 

Året efter blev det återigen dags för SM och efter det faktum att en av våra viktigaste spelare på den tiden Peter Fork hade blivit skadad och inte skulle delta blev jag inkastad i hetluften och direkt in i starttrean. Det gick emellertid mycket bra och med en oerhört stark laginsatts och en världsskytt i form av Jimmy Björkstrand i formstora dagar kunde vi för första gången lyfta den åtråvärda pokalen som svenska mästare för första gången i klubbens historia. Svenska mästerskapen i Halmstad år 2000 blev mitt stora inträde i den svenska eliten och utvecklingen började ta fart på allvar. Landslaget var fortfarande en dröm men kändes nu närmare som verklighet och jag kommer nog aldrig glömma när jag för första gången fick kallelsen till mitt första träningsläger med landslaget. Nu började nya drömmar ta form och det var ca ett år tills VM i Rio De Janeiro skulle äga rum.

Chanserna var små för mig att ta en plats i den oerhörda konkurrensen men även en liten chans är ju en chans och jag visste vad som krävdes om drömmen skulle bli verklighet. Jag bestämde mig för att ta chansen och göra det som krävdes. En oerhörd mängd träning, vilja och en del talang gjorde att jag till slut förtjänat min plats och när beskedet kom var det verkligen som en dröm som blev verklighet.

 

När det äntligen blev dags för avfärd mot Rio De Janeiro hade jag ytterligare två SM guld och åtskilliga medaljer från en rad andra turneringar både med klubblaget och landslaget.

 

Jag visste om att min roll på VM skulle bli att se och lära men att sitta på bänken är ju aldrig roligt. Bänken blev det en hel del och när jag tänker tillbaks på det nu så känns det som att det nog var bäst så. Jag fick dock komma in i gruppspelet mot Japan och gjorde en nervös men ok insats.

 

VM blev en oerhörd viktig lärdom där jag fick se världens bästa landslag och världens bästa spelare. VM blev också den turnering då jag fick lära känna många av de landslagspelare som fortfarande spelare i landslaget på ett bättre sätt och med många av de har vänskapen från VM fortsatt och blivit starkare. Tiden kring och under VM satte en grund som ännu lever starkt då många av de spelare som var med i uttagningen till VM idag är tongivande spelare i sina klubblag och landslaget.

 

VM skulle komma att bli oerhört viktigt för mig inte minst med tanke på allt jag fick lära mig där men även det faktum att vi vann och var bäst i världen! Trots att jag bara var med som sjätte spelare mest för att lära och se så kände jag mig verkligen som en viktig kugge i laget som tog VM guld och Henrik var verkligen bra på att se till att alla var lika viktiga och delaktiga i det fantastiskt stora vi gjort tillsammans när vi tog VM guldet.

 

Förutom alla spelminnen så är det så klart medaljcermonin som etsat sig fast i näthinnan men också andra storslagna minnen som när vi såg fotbolls derbyt mellan Flamengo och Fluminese på självaste Marakana Stadion kvällen innan vi skulle spela VM final.

 

Efter VM fick jag en down period då utvecklingen gick långsamt. Detta och att det blev tränarbyte i klubblaget från Henrik Bergkvist till då spelande tränare Peter Björkstrand gjorde att jag under en period var mycket trött på goalball.

Problemet med tränarbytet var inte på något sätt personlig utan svårigheter från min sida att anpassa mig till en ny filosofi som till en början hämmade min spelstil och utveckling samt sättet jag såg på mig själv som spelare.

 

Så småningom började nya tankar ta form och jag satte upp nya mål och nya idéer trädde fram. Träningen flöt bättre och jag började bli starkare.

 

När jag började spela goalball fick jag höra av somliga att jag var för kort för att någonsin bli en skytt av klass och att jag skulle koncentrera mig på att bli bra i försvaret men att även där skulle det bli svårt för de som är längre har ju längre räckvid. Jag hade väldigt svårt att acceptera detta och ta det som konstruktiv kritik och bestämde mig för att visa motsatsen. Förutom lagträningen två gånger i veckan tränade jag ytterligare två till fyra pass i veckan för att bli starkare och kunna utföra skott med bättre teknik och kraft och utvecklingen gick framåt.

Det blev även bättre på lagträningen och jag började förstå mer av den nya filosofin som laget byggdes efter och jag började åter hitta en bra roll i laget.

Samtidigt som Paralympics i Aten hägrade förlorade vi SM guldet till IF aktiva synskadade och ett nytt problem uppstod i mina ögon. Den allt mer tilltagandet av inlånade spelare av god kvalité gjorde att oavsett hur mycket bättre jag blev fick jag mindre speltid för vi lånade alltid spelare som var bättre och frustrationen växte. Vi fick in spelare i laget som bara var med på turneringarna och tog plats oförtjänt framför oss som svettats och tränat vecka in och vecka ut och dessutom var lagets egna produkter och som brann för laget i både med och motgång.

Många av de vi lånat in genom tiden är helt fantastiska människor och jag är idag god vän med många av de men min absoluta ståndpunkt är att jag står hellre och faller tillsammans med de som svettats tillsammans med mig under sommar så gott som vinter och som jag delat allt för många vattenflaskor med och som jag kan lita på att han/hon gör sitt absolut bästa inte bara för sig själv utan för hela laget i alla situationer än att stå som segrare utan hjärta.

 

Tiden gick och Paralympics i Aten kom med stormsteg. Även nu fick alla som var aktuella kämpa och göra sitt yttersta på alla turneringar så gott som alla träningsläger för att få en chans i den allt mer hårdnande konkurrensen för även om jag blivit bättre så hade ju de jag konkurrerade mot också blivit bättre.

 

Jag kommer aldrig glömma en varm sommardag utanför en idrottshall i Halmstad efter en träningsturnering då jag fick beskedet att jag var en av de som skulle få åka till Aten och spela för Sverige under Paralympics.

Det var en oerhörd lättnad och samtidigt ett kvitto på allt träning jag lagt ner men även en käftsmäll mot de som inte trodde på mig.

 

Med bara en vecka innan avfärd fick jag dessvärre tacka nej till min plats p.g.a. ett allvarligt problem med mitt högra öga där näthinnan hade lossnat och jag fick opereras akut och blev inlagt i ca två veckor.

Det var fruktansvärt att ligga där på sjukhuset och veta exakt minut per minut vad laget gjorde i Aten men jag fick bita i det sura äpplet och helt enkelt gå vidare och se fram emot nästa stora mästerskap som var VM i USA 2006.

Kom igång med full träning efter ca två månader och såg fram emot nya utmaningar vi hade tagit tillbaks SM guldet och den skulle försvaras 2005 och dessutom blev jag uttagen till EM i Belgien/Holland där jag fick en mer tongivande roll än i de tidigare mästerskapen. Vid det här laget var jag även en bättre skytt och till mångas förvåning kunde då och då även ställa till det för även de bästa försvaren.

 

Det blev en tredje plats men otur och en ribbträff gjorde att vi förlorade semifinalen mot Danmark och fick nöja oss med brons.

 

Jag utvecklades nu snabbare än jag gjort på länge och i både försvar och anfall men nya missförstånd och skitsnack samt problematiken med lånade spelare gjorde att jag tog en tre månaders paus från allt som hade med goalball att göra samtidigt som jag gick en utbildning till idrottskonsulent anordnat av Fifh Malmö. Jag var under en tre veckors period ut i Skånes finaste lantområden på Österlen när jag fick besök av klubbledningen och många frågetecken rätades ut. Efter min välbehövda vila kom jag tillbaks med mer energi än någonsin och satsade ännu en gång mot ett mästerskap som då var VM i USA som inte heller blev av p.g.a. familjära själ och missade i samma veva också klubbens näst sista SM guld.

2007 blev ett bra år då vi vann SM finalen med 9-0 mot våra rivaler IFAS och det blev även guld för oss i den internationella turneringen I Venedig för fjärde året i rad. I båda dessa turneringar hade jag en viktig roll att spela och blev mer och mer förtrogen med den nya spelfilosofin som numera var väl inspelad i klubblaget. Under 2007 blev jag också uttagen till EM som då spelades i Turkiet där det absolut fanns mer att önska och efter en sjätte plats var besvikelsen ett faktum både som lag men framförallt personligt då jag inte presterat sämre på någon turnering varken innan och efter det.

 

EM blev dock snabbt ett minne blott då nästa Paralympics väntade och då skulle jag få min personliga revansch för den dåliga prestationen på EM. Konkurrensen var fortfarande lika hård som vanligt men kom med i truppen trots allt och bättre än någonsin. I februari 2008 flyttade Stefan ner till Malmö och fick jobb på klubben som jag förövrigt jobbat i sen 2006 och träningsmöjligheterna blev med en gång mycket bättre då vi kunde träna teknik på ett helt annat sätt än innan och vi kunde hjälpa varandra och komma med konstruktiv kritik under den massiva träningen. När vi tränade som mest låg vi på ca 12 pass i veckan.

För att få ihop det med privat liv och jobb ställde klubben upp med att vi fick använda 25 % av arbetstiden till träning vilket gjorde det möjligt för att satsa så som vi gjorde. Stefan kom sedermera att bli en av mina bästa vänner och en av de jag litar på förutom mina bröder.

Detta är absolut inte det ända som klubben ställt upp med för mig under min goalball karriär och jag har klubben att tacka för oerhört mycket.

 

I september 2008 var det äntligen dags för Paralympics i Peking och det var utan tvekan det absolut största och mest minnesvärda i min karriär hittills.

Bara att få spela inför fulla läktare var häftigt nog för att inte nämna inmarschen i den stora arenan Fågelboet på invigningen inför 90 000 på läktaren vilket får hjärtat att slå snabbare bara jag tänker på det.

Att sedan få spela de viktiga matcherna och till och med få näta ett par gånger under en så stor turnering är bara för stort att beskrivas.

Det blev brons på Paralympics men efter förutsättningarna ett mycket välförtjänt brons. Sverige är känt för sitt oerhörda lagspel och kämparvilja och även här fick våra motståndare smaka på det svenska stålet. Jag är klart nöjd med min insats under Paralympics bortsätt från semifinalen där jag nog i efterhand kunde gjort saker annorlunda men som bekant är det ju väldigt lätt att vara efterklok. Bronsmatchen är hittills en av de viktigaste matcherna jag spelat i mitt liv och till och med lyckades göra två av våra 5 mål.

Efter Paralympics slutade Henrik Bergkvist som förbundskapten och få har betytt så mycket som Henrik för min utveckling, teknik och som goalballspelare överlag. Tillsammans med Henrik slutade också tongivande spelare och grundpelare så som Jimmy Björkstrand och Niklas Hultqvist samt Oskar Qous vissa av de slutade för gott och vissa tillfälligt.

Detta gjorde att vi som blev kvar och som hade spelat längst fick utgöra stammen i det nya landslaget som då togs över av As förbundskaptenen Jennie Hammarström och den nya assisterande Jörgen Lindahl. Jennie var dessvärre inte särskilt länge kvar vid rodret och i början av 2009 lämnade hon sin plats.

Jag saknar Jennie i landslaget, inte bara för att hon är snygg utan har en djup respekt för hennes kunskaper i träning och lagbygge och hon kunde med sitt lättsamma humör få vilken spelare som helst att känna sig delaktig i laget och hon var mån om alla. Jag kunde alltid vända mig till Jennie oavsett vad det gällde och fick många goda råd och mycket hjälp under de åren hon jobbade med oss.

 

Förberedelserna för EM 2009 var i full gång men innan det blev dags för EM skulle vi försöka återerövra SM guldet som vi förlorade mot IFAS året innan men inte heller denna gång räckte vi till och förlorade finalen med 3-2 efter en oerhörd kamp lagen emellan.

Att förlora SM finalen för andra året i rad var oerhört tungt rent personligt, inte för att min insats inte var tillräckligt bra för jag känner att jag inte kunde göra mer men kändes oerhört jobbigt ändå och är mer än revansch sugen till 2010 års SM då guldet bara ska hem igen.

 

Så var det dags för EM och även om formen inte var den samma som inför Paralympics året innan så var den god och viljan var desto större.

Vi hade ett ungt lag och helt nya roller dessutom hade Florim Seremeti, min bror alltså tillkommit i ledarstaben som as förbundskapten till Jörgen Lindahl och tillsammans såg vi fram emot de utmaningar som skulle komma.

Vi var uträknade på förhand och många trodde inte att vi skulle ens hålla oss kvar på A EM och sanningen att säga så var det en del som rent av önskade att det blev så.

I goalball liksom många andra sporter är avundsjukan stor för att någon annan än sig själv ska lyckas och speciellt under EM 2009 visade sig detta fenomen extra mycket. Det kom gliringar och ifrågasättande om våra ledare och deras kompetens, förberedelser, laguttagningar mm samt gliringar om resultat från träningsturneringar.

Alla dessa ord och önskningar gjorde oss bara mer tajta och viljan att kämpa för varandra ännu hårdare.

Inte nog med att vi klarade oss kvar i A EM men dessutom tog EM brons.

Förutom Paralympics medaljen så är denna medalj oerhört stort för mig personligen inte minns med tanke på att vi var uträknade redan från början och att vi kunde visa vad vi går för. I ärlighetens namn så visste vi att det skulle bli mycket svårt och att vi skulle få kämpa i varenda match för att lyckas och spela som ett lag och att bara tillsammans skulle vi kunna göra något värt att nämnas. Jag tror att utan att tänka på det visste alla vad som sades i vissa läger och detta gjorde alla starkare. Det gjorde mig ledsen när jag förstod att det fanns de som inte ville att det skulle gå bra men jag lyckades vända det till något positivt och idag vill jag tacka de som tänkte så. Ni har absolut del i att det gick så bra för oss. Fortsätt gärna så ska vi fortsätta att bli bättre och ta fler medaljer.

 

Ja.. En ganska lång historia alltså men som på långa vägar inte är slut.

Sagan har bara börjat och jag ser fram emot nästa äventyr som är VM 2010 och såklart SM guldet som ska hem.

Nyårsdagen!

Ny dag, Nytt år och nya möjligheter.

Det blir så klart vad man gör det till precis som allt annat. Möjligheterna finns där och det gäller bara att öppna ögonen och se de och när man väl sätt de, få tummarna ur och göra nåt åt det.

Nej det är inte så att saker och ting händer av sig själv, man får så klart dra sitt strå till stacken för att få saker att hända.

Nyårsafton är nu ett minne blott förutom på de otaliga bilder som togs men roligt hade vi som vanligt.

Jag firade nyårsafton hemma hos mina bröder och hela tjocka släckten. God mat, massor drickbart, musik, dans och glada tillrop. Vi hade till och med släcktingar och vänner som åkt ända från Borås och lilla Tving. För er som inte vet var det ligger så kan jag upplysa att det är ett litet samhelle i Blekinge.

Det var ett nyårsafton precis som många andra jag upplevt varken bättre eller sämmre.

Naturligtvis fick vi semassor av fyrverkerier men för alla som upplevt fyrverkerierna i Malmö på nyår vet att Trelleborg inte kommer i närhetetn när det gäller att lysa upp himlen vid 00 slaget.

Det är vid såna tillfällen som jag längst in i själen saknar livet i Malmö.

Nyårsdag i skrivande stund och jag b´mår ganska bra trotts föregående dag och dess bravader.

Har inte kunnat träna nånting under en veckas tid och känner hur det spritter i benen av att få komma igång och bränna bort allt jag lagt på mig under den påtvingade vilan. Har kännt mig krasslig och febrig ett par dagar och därför bestämt mig för att ta det lite lungt.

De 11:e januari kommer lagträningen igång och kan knappt vänta med att fortsätta utväckla den nya skottstilen som jag började lära mig precis innan jul uppehållet.

Inspirationen är på topp och redan nästa helg är det dags för träningsläger med landslaget i Stockholm.

　

Hej och välkommen till min blogg!  Först och främst, gott nytt år och lycka till med allt under det nya året!

På den här bloggen kommer ni kunna följa min väg till VM. Träning, tävlingar såväl som det vardagliga livet. Alla som känner mig vet om att det alltid händer saker kring mig och det kommer nog att bli en hel del att läsa både roligt och intressant.

Jag är inte en van bloggare men förhoppningsvis kommer detta att flyta på och att jag kan bjuda på en hel del kul och intressant på mitt äventyr fram till VM och naturligtvis det stora målet PARALYMPICS.