goalballfatmir

Det är inte utan att känslor flammar upp när jag tänker tillbaka på min tid som goalballspelare. En tid som på långa vägar inte är slut men som ändå tåls att tänka på. Att få vara med och kämpa för de blågula färgerna och representera Sverige på ett Paralympics är ju ändå det största som man kan uppleva som idrottare, och dessutom vara en av de som till slut får ta det där magiska steget upp på pallen och böja sig ner för att ta emot den åtråvärda medaljen inför en fullsatt arena är helt obeskrivbart.

 

På slutet av högstadietiden och början av gymnasiet hade jag förlorat så pass mycket syn att jag inte längre hann med att se när jag spelade fotboll, kampsport eller någon annan idrott som kräver god syn. Att idrotta var mitt liv och jag var väldigt duktig i allt jag företog mig att göra eller prova, en sida som för övrigt följt mig trots dålig syn.

 

Synens försämring innebar trots allt att jag helt slutade med idrott och allt i mitt liv fick en negativ vändning. Skolan gick sämre om inte riktigt uselt, fick sociala problem med dåligt umgänge. Jag kunde helt enkelt inte acceptera att synen blev sämre och jag tyckte att allt och alla hade fel och jag var den enda som visste något. Ingen jävel skulle tala om för mig om vad jag ska göra och inte göra.

 

Under början av 1998 fick jag kontakt med en kvinna som då jobbade på SIH som numera heter Special pedagogiska institutet. Denna kvinna vid namn Laila Ström är numera avliden efter en svår sjukdom och jag har henne att tacka för att jag över huvudet taget började spela goalball.

 

Hon såg till att jag i mars 1998 fick åka till Stockholm och Tomteboda resurs center där jag fick prova på idrotter som är anpassade för synskadade. Jag fick förutom goalball även prova på showdown, simning och elektronskytte. Förutom att jag kunde prova de här idrotterna kunde jag för första gången träffa ungdomar i samma situation som jag och fick även lära känna fantastiska människor som på ett eller annat sätt funnits med i min goalball karriär, som spelare, tränare, domare, organisatörer eller helt enkelt bara som vänner.

 

Efter helgen i Stockholm tändes en ny gnista i mitt liv och när jag kom hem började jag träna goalball i Fifh Malmö och goalballsektionen Fifh mighty ducks då under ledning av Henrik Bergkvist som sedermera även blev förbundskapten för damerna och efter Paralympics i Sidney fick ta över herr landslaget.

 

Laila ställde upp och körde mig till och från träningen i flera månader efter jag hade börjat för att se till att jag verkligen hade fastnat för goalball och fastna gjorde jag rejält. Det tog inte lång tid innan drömmar om SM och landslag började ta form och redan efter ett år fick jag åka på mitt första SM där jag förvisso inte fick särskilt mycket speltid men fick med mig oerhört viktiga lärdomar inför det som skulle komma i framtiden. Efter den viktiga turneringen fick jag åka med på i princip alla elit turneringar som vårt elitlag ställde upp på vilket inte var speciellt många på den tiden.

 

Året efter blev det återigen dags för SM och efter det faktum att en av våra viktigaste spelare på den tiden Peter Fork hade blivit skadad och inte skulle delta blev jag inkastad i hetluften och direkt in i starttrean. Det gick emellertid mycket bra och med en oerhört stark laginsatts och en världsskytt i form av Jimmy Björkstrand i formstora dagar kunde vi för första gången lyfta den åtråvärda pokalen som svenska mästare för första gången i klubbens historia. Svenska mästerskapen i Halmstad år 2000 blev mitt stora inträde i den svenska eliten och utvecklingen började ta fart på allvar. Landslaget var fortfarande en dröm men kändes nu närmare som verklighet och jag kommer nog aldrig glömma när jag för första gången fick kallelsen till mitt första träningsläger med landslaget. Nu började nya drömmar ta form och det var ca ett år tills VM i Rio De Janeiro skulle äga rum.

Chanserna var små för mig att ta en plats i den oerhörda konkurrensen men även en liten chans är ju en chans och jag visste vad som krävdes om drömmen skulle bli verklighet. Jag bestämde mig för att ta chansen och göra det som krävdes. En oerhörd mängd träning, vilja och en del talang gjorde att jag till slut förtjänat min plats och när beskedet kom var det verkligen som en dröm som blev verklighet.

 

När det äntligen blev dags för avfärd mot Rio De Janeiro hade jag ytterligare två SM guld och åtskilliga medaljer från en rad andra turneringar både med klubblaget och landslaget.

 

Jag visste om att min roll på VM skulle bli att se och lära men att sitta på bänken är ju aldrig roligt. Bänken blev det en hel del och när jag tänker tillbaks på det nu så känns det som att det nog var bäst så. Jag fick dock komma in i gruppspelet mot Japan och gjorde en nervös men ok insats.

 

VM blev en oerhörd viktig lärdom där jag fick se världens bästa landslag och världens bästa spelare. VM blev också den turnering då jag fick lära känna många av de landslagspelare som fortfarande spelare i landslaget på ett bättre sätt och med många av de har vänskapen från VM fortsatt och blivit starkare. Tiden kring och under VM satte en grund som ännu lever starkt då många av de spelare som var med i uttagningen till VM idag är tongivande spelare i sina klubblag och landslaget.

 

VM skulle komma att bli oerhört viktigt för mig inte minst med tanke på allt jag fick lära mig där men även det faktum att vi vann och var bäst i världen! Trots att jag bara var med som sjätte spelare mest för att lära och se så kände jag mig verkligen som en viktig kugge i laget som tog VM guld och Henrik var verkligen bra på att se till att alla var lika viktiga och delaktiga i det fantastiskt stora vi gjort tillsammans när vi tog VM guldet.

 

Förutom alla spelminnen så är det så klart medaljcermonin som etsat sig fast i näthinnan men också andra storslagna minnen som när vi såg fotbolls derbyt mellan Flamengo och Fluminese på självaste Marakana Stadion kvällen innan vi skulle spela VM final.

 

Efter VM fick jag en down period då utvecklingen gick långsamt. Detta och att det blev tränarbyte i klubblaget från Henrik Bergkvist till då spelande tränare Peter Björkstrand gjorde att jag under en period var mycket trött på goalball.

Problemet med tränarbytet var inte på något sätt personlig utan svårigheter från min sida att anpassa mig till en ny filosofi som till en början hämmade min spelstil och utveckling samt sättet jag såg på mig själv som spelare.

 

Så småningom började nya tankar ta form och jag satte upp nya mål och nya idéer trädde fram. Träningen flöt bättre och jag började bli starkare.

 

När jag började spela goalball fick jag höra av somliga att jag var för kort för att någonsin bli en skytt av klass och att jag skulle koncentrera mig på att bli bra i försvaret men att även där skulle det bli svårt för de som är längre har ju längre räckvid. Jag hade väldigt svårt att acceptera detta och ta det som konstruktiv kritik och bestämde mig för att visa motsatsen. Förutom lagträningen två gånger i veckan tränade jag ytterligare två till fyra pass i veckan för att bli starkare och kunna utföra skott med bättre teknik och kraft och utvecklingen gick framåt.

Det blev även bättre på lagträningen och jag började förstå mer av den nya filosofin som laget byggdes efter och jag började åter hitta en bra roll i laget.

Samtidigt som Paralympics i Aten hägrade förlorade vi SM guldet till IF aktiva synskadade och ett nytt problem uppstod i mina ögon. Den allt mer tilltagandet av inlånade spelare av god kvalité gjorde att oavsett hur mycket bättre jag blev fick jag mindre speltid för vi lånade alltid spelare som var bättre och frustrationen växte. Vi fick in spelare i laget som bara var med på turneringarna och tog plats oförtjänt framför oss som svettats och tränat vecka in och vecka ut och dessutom var lagets egna produkter och som brann för laget i både med och motgång.

Många av de vi lånat in genom tiden är helt fantastiska människor och jag är idag god vän med många av de men min absoluta ståndpunkt är att jag står hellre och faller tillsammans med de som svettats tillsammans med mig under sommar så gott som vinter och som jag delat allt för många vattenflaskor med och som jag kan lita på att han/hon gör sitt absolut bästa inte bara för sig själv utan för hela laget i alla situationer än att stå som segrare utan hjärta.

 

Tiden gick och Paralympics i Aten kom med stormsteg. Även nu fick alla som var aktuella kämpa och göra sitt yttersta på alla turneringar så gott som alla träningsläger för att få en chans i den allt mer hårdnande konkurrensen för även om jag blivit bättre så hade ju de jag konkurrerade mot också blivit bättre.

 

Jag kommer aldrig glömma en varm sommardag utanför en idrottshall i Halmstad efter en träningsturnering då jag fick beskedet att jag var en av de som skulle få åka till Aten och spela för Sverige under Paralympics.

Det var en oerhörd lättnad och samtidigt ett kvitto på allt träning jag lagt ner men även en käftsmäll mot de som inte trodde på mig.

 

Med bara en vecka innan avfärd fick jag dessvärre tacka nej till min plats p.g.a. ett allvarligt problem med mitt högra öga där näthinnan hade lossnat och jag fick opereras akut och blev inlagt i ca två veckor.

Det var fruktansvärt att ligga där på sjukhuset och veta exakt minut per minut vad laget gjorde i Aten men jag fick bita i det sura äpplet och helt enkelt gå vidare och se fram emot nästa stora mästerskap som var VM i USA 2006.

Kom igång med full träning efter ca två månader och såg fram emot nya utmaningar vi hade tagit tillbaks SM guldet och den skulle försvaras 2005 och dessutom blev jag uttagen till EM i Belgien/Holland där jag fick en mer tongivande roll än i de tidigare mästerskapen. Vid det här laget var jag även en bättre skytt och till mångas förvåning kunde då och då även ställa till det för även de bästa försvaren.

 

Det blev en tredje plats men otur och en ribbträff gjorde att vi förlorade semifinalen mot Danmark och fick nöja oss med brons.

 

Jag utvecklades nu snabbare än jag gjort på länge och i både försvar och anfall men nya missförstånd och skitsnack samt problematiken med lånade spelare gjorde att jag tog en tre månaders paus från allt som hade med goalball att göra samtidigt som jag gick en utbildning till idrottskonsulent anordnat av Fifh Malmö. Jag var under en tre veckors period ut i Skånes finaste lantområden på Österlen när jag fick besök av klubbledningen och många frågetecken rätades ut. Efter min välbehövda vila kom jag tillbaks med mer energi än någonsin och satsade ännu en gång mot ett mästerskap som då var VM i USA som inte heller blev av p.g.a. familjära själ och missade i samma veva också klubbens näst sista SM guld.

2007 blev ett bra år då vi vann SM finalen med 9-0 mot våra rivaler IFAS och det blev även guld för oss i den internationella turneringen I Venedig för fjärde året i rad. I båda dessa turneringar hade jag en viktig roll att spela och blev mer och mer förtrogen med den nya spelfilosofin som numera var väl inspelad i klubblaget. Under 2007 blev jag också uttagen till EM som då spelades i Turkiet där det absolut fanns mer att önska och efter en sjätte plats var besvikelsen ett faktum både som lag men framförallt personligt då jag inte presterat sämre på någon turnering varken innan och efter det.

 

EM blev dock snabbt ett minne blott då nästa Paralympics väntade och då skulle jag få min personliga revansch för den dåliga prestationen på EM. Konkurrensen var fortfarande lika hård som vanligt men kom med i truppen trots allt och bättre än någonsin. I februari 2008 flyttade Stefan ner till Malmö och fick jobb på klubben som jag förövrigt jobbat i sen 2006 och träningsmöjligheterna blev med en gång mycket bättre då vi kunde träna teknik på ett helt annat sätt än innan och vi kunde hjälpa varandra och komma med konstruktiv kritik under den massiva träningen. När vi tränade som mest låg vi på ca 12 pass i veckan.

För att få ihop det med privat liv och jobb ställde klubben upp med att vi fick använda 25 % av arbetstiden till träning vilket gjorde det möjligt för att satsa så som vi gjorde. Stefan kom sedermera att bli en av mina bästa vänner och en av de jag litar på förutom mina bröder.

Detta är absolut inte det ända som klubben ställt upp med för mig under min goalball karriär och jag har klubben att tacka för oerhört mycket.

 

I september 2008 var det äntligen dags för Paralympics i Peking och det var utan tvekan det absolut största och mest minnesvärda i min karriär hittills.

Bara att få spela inför fulla läktare var häftigt nog för att inte nämna inmarschen i den stora arenan Fågelboet på invigningen inför 90 000 på läktaren vilket får hjärtat att slå snabbare bara jag tänker på det.

Att sedan få spela de viktiga matcherna och till och med få näta ett par gånger under en så stor turnering är bara för stort att beskrivas.

Det blev brons på Paralympics men efter förutsättningarna ett mycket välförtjänt brons. Sverige är känt för sitt oerhörda lagspel och kämparvilja och även här fick våra motståndare smaka på det svenska stålet. Jag är klart nöjd med min insats under Paralympics bortsätt från semifinalen där jag nog i efterhand kunde gjort saker annorlunda men som bekant är det ju väldigt lätt att vara efterklok. Bronsmatchen är hittills en av de viktigaste matcherna jag spelat i mitt liv och till och med lyckades göra två av våra 5 mål.

Efter Paralympics slutade Henrik Bergkvist som förbundskapten och få har betytt så mycket som Henrik för min utveckling, teknik och som goalballspelare överlag. Tillsammans med Henrik slutade också tongivande spelare och grundpelare så som Jimmy Björkstrand och Niklas Hultqvist samt Oskar Qous vissa av de slutade för gott och vissa tillfälligt.

Detta gjorde att vi som blev kvar och som hade spelat längst fick utgöra stammen i det nya landslaget som då togs över av As förbundskaptenen Jennie Hammarström och den nya assisterande Jörgen Lindahl. Jennie var dessvärre inte särskilt länge kvar vid rodret och i början av 2009 lämnade hon sin plats.

Jag saknar Jennie i landslaget, inte bara för att hon är snygg utan har en djup respekt för hennes kunskaper i träning och lagbygge och hon kunde med sitt lättsamma humör få vilken spelare som helst att känna sig delaktig i laget och hon var mån om alla. Jag kunde alltid vända mig till Jennie oavsett vad det gällde och fick många goda råd och mycket hjälp under de åren hon jobbade med oss.

 

Förberedelserna för EM 2009 var i full gång men innan det blev dags för EM skulle vi försöka återerövra SM guldet som vi förlorade mot IFAS året innan men inte heller denna gång räckte vi till och förlorade finalen med 3-2 efter en oerhörd kamp lagen emellan.

Att förlora SM finalen för andra året i rad var oerhört tungt rent personligt, inte för att min insats inte var tillräckligt bra för jag känner att jag inte kunde göra mer men kändes oerhört jobbigt ändå och är mer än revansch sugen till 2010 års SM då guldet bara ska hem igen.

 

Så var det dags för EM och även om formen inte var den samma som inför Paralympics året innan så var den god och viljan var desto större.

Vi hade ett ungt lag och helt nya roller dessutom hade Florim Seremeti, min bror alltså tillkommit i ledarstaben som as förbundskapten till Jörgen Lindahl och tillsammans såg vi fram emot de utmaningar som skulle komma.

Vi var uträknade på förhand och många trodde inte att vi skulle ens hålla oss kvar på A EM och sanningen att säga så var det en del som rent av önskade att det blev så.

I goalball liksom många andra sporter är avundsjukan stor för att någon annan än sig själv ska lyckas och speciellt under EM 2009 visade sig detta fenomen extra mycket. Det kom gliringar och ifrågasättande om våra ledare och deras kompetens, förberedelser, laguttagningar mm samt gliringar om resultat från träningsturneringar.

Alla dessa ord och önskningar gjorde oss bara mer tajta och viljan att kämpa för varandra ännu hårdare.

Inte nog med att vi klarade oss kvar i A EM men dessutom tog EM brons.

Förutom Paralympics medaljen så är denna medalj oerhört stort för mig personligen inte minns med tanke på att vi var uträknade redan från början och att vi kunde visa vad vi går för. I ärlighetens namn så visste vi att det skulle bli mycket svårt och att vi skulle få kämpa i varenda match för att lyckas och spela som ett lag och att bara tillsammans skulle vi kunna göra något värt att nämnas. Jag tror att utan att tänka på det visste alla vad som sades i vissa läger och detta gjorde alla starkare. Det gjorde mig ledsen när jag förstod att det fanns de som inte ville att det skulle gå bra men jag lyckades vända det till något positivt och idag vill jag tacka de som tänkte så. Ni har absolut del i att det gick så bra för oss. Fortsätt gärna så ska vi fortsätta att bli bättre och ta fler medaljer.

 

Ja.. En ganska lång historia alltså men som på långa vägar inte är slut.

Sagan har bara börjat och jag ser fram emot nästa äventyr som är VM 2010 och såklart SM guldet som ska hem.