goalballfatmir

Rubriken låter kanske lite väl hårt och sentimental men just nu känns det bara förjävligt.


Jag började veckan med mitt första goalballpass sedan axelskadan och fortsatte med ännu ett goalballpass på tisdagen och då tillsammans med elitlaget och axeln höll fortsatt väldigt bra. Lite ömt och ganska stelt men vad annars kan man förvänta sig efter en så allvarlig skada?

på onsdagen körde jag ett väldigt bra benpass på styrkan och sprang sen på eftermiddagen en mil med min arbetskamrat Lisa som utmanat mig att springa 5 mil innan månaden är slut. Onsdagen avslutades med att jag föreläste och instruerade killarna från Bjäreds IF i goalball.

Nu kändes det som jag börjar komma tillbaka på allvar och min prestation på de senaste träningspassen sköt självförtroendet i taket.

Jag kände mig lite trött och hängig då jag åkte hem sent på onsdagskvällen men hade inte på något sätt förväntat mig det som skulle komma.
Det är ju normalt att man blir lite trött och hängig efter en lång dag och två träningspass.

När jag vaknade vid 7 tiden på torsdagen kändes det som att jag blivit överkörd av ett tåg. Ont i huvud, leder och hals och väldigt hög feber.
Normalt så ser jag väldigt suddigt och svårt att skilja ut konturer på längre håll (när jag skriver längre håll så är det för mig typ 1,5m) men idag var allt bara grå dimma.


Jag gick upp, väckte barnen och tog fram frukost och sen gick jag ut med hunden. Jag började svettas nåt fruktansvärt och jag kände mig oerhört svag.

Jag minns bara fragment av den morgonrastningen och till slut var vi hemma igen.

Jag skickade iväg barnen till skolan och gav Gibson mat och färskt vatten och sen tog jag en Alvedon och gick och la mig. När jag skulle ut med Gibson igen vid halv 12 så kom jag knappt ur sängen så fick ringa mina föräldrar som fick gå ut och rasta Gibson. Själv låg jag och svettades och frös om vartannat och levde på vätska och alvedon var fjärde timme i ett dygn. Det värsta var nog huvudverken och att febern påverkade mina ögon väldigt mycket så att jag även fick ont i de.

Det är tacksamt att ha nära och kära till hands när man mår såhär som kan hjälpa en med både det ena och det andra så som gå ut med hunden men Gibson är inte allt för glad i att gå ut med andra än mig.

i går kväll vägrade han bajsa då han var ute med mina föräldrar trots att de verkligen to god tid på rastningen och efter en stund fick jag likväl gå ut med honom och då var det inga problem att snabbt hitta en plats som han kunde göra sitt på och när han var klar så gräver han upp lite löv på det han gjort och sen kommer han fram till mig och tittar på mig precis som *visst är jag duktig husse* och då brukar jag säga "Du är duktig Gibson" fast han kanske grävt löv och jord åt helt fel håll.

Nu ska ni inte tro att jag inte plockar upp efter min hund för det gör jag men inte om han gör det djupt in i buskar och sånt men gör han det på öppna gräsmattor vilket inte är så ofta så plockar jag naturligtvis efter honom och då är han minsann väldigt duktig på att gräva upp gräs och jord på husse när jag håller på att ta upp.

enligt lag så behöver inte ledarhundsförare plocka efter sin ledarhund men denna lag använder sig en del av bara pga lathet.

Tar kanske upp mer om det i nåt kommande inlägg.


Hur som helst så mår jag ganska pyton just nu men börjar se ljusare på tillvaron. blir nog inte nåt jobb eller träning i några dagar till så länge jag har ont i halsen men hoppas kunna vara tillbaka i vardagen snart igen.

I skrivande stund är febern borta och jag kan och orkar tänka mer klart men halsen gör nåt fruktansvärt ont och det hjälper inte med någon tablett jag slänger in i käften. Känns det inte bättre imorgon så kanske jag borde uppsöka läkare.