goalballfatmir

Hej :-)

Har ni tänkt på vad eller hur ni hade levtyom inte en och annan händelse i livet helt enkelt inte hade hänt. Ok now hold on a minute...

Jag är inte deprimerad eller har något annat problem men jag tror att alla nån gång funderat på nåt liknande och jag vill dela med mig några av mina drömmar och en stor portion verklighet.

När jag var liten så fick man frågan: vad vill du bli när du blir stor? Mitt svar var nästan alltid, jag ska bli världens bästa fotbollsspelare. Jag ska köpa mig en Ferrari och sen ska jag bygga ett eget slott.

Saker händer ibland som helt förändrar ens liv. Att tappa synen förstörde mina drömmar men synskadan gav mig nya.

Jag har numera accepterat mitt öde men det händer då och då att jag i mina tankar glider iväg i drömmar om hur jag skulle levt om jag inte var synskadad.

Alla vill ju bli rika och berömda men det är inte många som ens kommer i närheten av det och otroligt få når sina drömmar fullt ut.

Att drömma är mänskligt och ibland en nödvändighet för att komma nånstans. En klok tränare sa en gång till mig att jag ska sikta på stjärnorna om jag vill nå trädtopparna.
En annan viktig person i mitt liv sa en gång att om man vill att någon annan ska ta dig på allvar så måste du visa vägen och börja med att ta dig själv på allvar.
Att drömma om att jag får tillbaka synen är just en dröm och förmodligen inget som kommer att hända och att bygga mig ett slott är ännu en sån dröm. Det finns dock drömmar som blir verklighet och att få uppleva ett paralympics är en sån dröm

Ett av mina nya drömmar är att varenda shumme där ute ska veta vad goalball är för något alla ska ha koll på stjärnorna från paralympics och det ska vara lika normalt att prata om goalball, rullstolsbasket eller kälkhockey som det är att prata fotboll eller ishockey.
Så är det inte idag. Att bli en paralympier kräver tusentals timmar av träning och tävling och många gånger har man ett heltidsjobb utöver sin idrottskariär. Detta är otroligt svårt att pussla ihop och dessutom orka prestera när det väl gäller som mest vilket förvånansvärt många ändå lyckas göra.
Trots detta är det allt för många som inte känner till våra idrotter eller oss som tävlar på den här nivån.

En annan dröm är att alla paralympier ska få förutsättningarna att träna och tävla på arbetstid och sanningen att säga så måste verkligheten dra åt det hållet om vi ska kunna slåss om medaljerna på samma villkor som våra konkurrenter.

Det är dags att stå upp för oss själva och börja ta oss själva på allvar. Det finns en anledning till varför vi är paralympier och det är att vi är så fruktansvärt jävla bra på det vi gör.
Jag tänker inte rätta in mig i ledet och vara nöjd när det finns möjligheter till så mycket bättre.
Vi måste börja ställa högre krav och våga stå för vad vi är.
Jag tränar minnst lika mycket som Zlatan och andra duktiga välbetalda idrottsmän och kvinnor och förtjänar uppmärksamhet precis som de gör.

Jag kräver inte att få lika mycket betalt som Zlatan men vi förtjänar att förbund, föreningar och alla andra som på nåt vis är inblandade i handikappidrott gör ännu mer för bättre förutsättningar i framtiden.
Vi ska alla stå upp och våga vara de stjärnor som vi faktiskt är och inte acceptera eller nöja oss med nåt mindre än det absolut bästa.