Jag är ingen träningsnarkoman, eller???
Tja på er alla!
Som alla säkert förstått så är jag lite av en träningsnarkoman men har nog aldrig tänkt på det på det viset förrän jag och min lagkamrat Stefan satt och diskutera våran träning sen Paralympics.
Vi satt och klaga på att vi varit lite lata och inte tränat särskilt seriöst sen Paralympics men efter en stunds diskution kommer vi ändå fram till att vi tränat ca tre pass i veckan.
För oss är det ju väldigt lite men för vanliga Svenssons så är det betydligt mer än lite.
Ett stort problem för elitidrottare är att våga vila och såna tankar brottas jag med hela tiden.
Jag vill ju inte att mina motståndare tränar mer eller bättre än mig men ibland kan det vara vilan som avgör.
Idag var det inte vila på schemat utan ett bra och as kul goalballpass som ägnades åt matchspel.
Det är kul när det blir kamp och alla vill vinna men jag hatar att förlora.
Jag kan bli skit förbannad om jag släpper in ett mål eller förlorar en match men Det brukar gå över ganska fort.
Som tur är så brukar jag inte förlora så ofta så det är rätt chill.
Här är lite bilder från dagens träning.
See yo
Jo en sak till. Det är min fula tå man ser på bilden.
Sportchefen: jag behöver nya strumpor :-)
Hejdå då :p
En taxigubbe brukar skärmta om att "här kommer träningsnarkomanen" eller " här kommer bodybildarn", men nej, jag har väl inte heller riktigt sett det så. Visst, det blir en hel del träning, mer än för många andra, men det är ju kul. Tränar jag inte på några dagar känner jag ju dock ett sug efter det, så ja, kanske... Snacka om att min livsstil har ändrats de senaste 2-3 åren i och med goalballen :)
SV: Tack! Jag gillar ju att skriva och har hört flera gånger att jag skriver bra och borde skriva för någon tidning eller så...
Ja, jag brukar slänga upp någon/några låtar i varje inlägg som jag gillar, för musik är ju alltid nice ;)
