Det här med att fylla år är ju faktiskt inte lika roligt som när man var 20. Anmärkningsvärt hur många som på min Facebook sida skrev "grattis gamle man"

Jo jag kanske börjar bli gammal men ännu finns det massor i den här mannen som ännu inte nåt sin fulla potential. Jag har den fördelen nu att både vara tillräckligt gammal och erfaren för det bästa i livet och ett sinne och kropp som motsvarar förväntningarna.

Jag har uppnått massor under mina 32 år och utsikten för att nå nya höjder har på intet sätt minskat för varje år. Tvärtom har erfarenheten och kunskaper jag samlat på mig visat mig höjder jag inte trodde var möjliga.

Min födelsedag blev dock lite annorlunda än vanligt då jag firade utan familjen och med helt nya vänner inom politiken.

Vi åkte redan dagen innan till Margaretetorps gästgiveri. Ett helt fantastiskt ställe för övrigt som jag förmodligen kommer att besöka igen.

På frukosten ställde alla sig upp och sjöng för mig och jag måste erkänna att jag blev lite rörd. Vi befann oss där för att lära känna varandra, utbildas i olika skolfrågor och diskutera budjet för kommande verksamhetsår. De många partitillhörigheterna till trots blev det en oerhört rolig och givande tillställning där alla verkligen fick ut maximalt av de två dagarna.

Direkt då detta var slut var det avfärd mot Sturup flygplats och paralympic kamp i Stockholm.

Det var första riktigt stora träffen för alla ledare och aktiva som nu är kandidater för paralympics i Rio 2016.

Dessa tillställningar tenderar att bli väldigt intensiva med massor av aktiviteter och information och varför skulle det vara annat den här gången?

Vi matades med allt möjligt nyttig information och fick utbyta erfarenheter och tips mellan varandra då vi placerades i grupper med väldigt varierande grad av rutin. Det roligaste med den här helgen var nog ändå att få vara med och göra vår kamplåt inför spelen som släpps i början av nästa år. Det ni mina damer och herrar får ni inte missa.


Nu är man officiellt en kandidat inför paralympics i Rio De Janeiro 2016.

Nu återstår bara den där lilla detaljen kvar. *Att kvala*

Wish us good luck!

Hej bloggen

i påskas fick jag äntligen trä på mig matchtröjan igen och göra comeback efter min axelskada.

Jag hade längtat fruktansvärt efter att få spela igen och efter en dag med förberedelser, gemensam marsch från hotellet till Malmö rådhus där vi blev bjudna på en helt underbar middag var det äntligen dags.

Min comeback blev inte alls som jag tänkt mig. Jag fick komma in med bara 3 minuter kvar av matchen och det blev bara pannkaka av det hela. Vi låg under och jag kände mig frustrerad och arg över att jag inte fått komma in tidigare så att jag kunde värma upp axeln ordentligt och kunna kanske påverka matchbilden på ett annat sätt.

i nästa match fick jag komma in efter ca 6 minuter men även här gick det inte speciellt bra men kunde pressa axeln lite till för att sen avsluta dagen men ännu mer spel där jag verkligen vågade trycka på ordentligt stundtals.

Vi förlorade samtliga 3 matcher första dagen men all min oro över min axel var nu borta och jag viste att nu är jag klar att matchas ordentligt igen.

Den andra dagen gick betydligt bättre då vi besegrade Tyskland och Japan varav det förstnämnda varit ett stort bekymmer för oss på senare tid.

Nu lossnade även målskörden för mig och jag börjar hitta flytet och tajmingen igen.

Den sista dagen bjöd på ytterligare en förlust och denna gången mot Turkiet men trots detta var jag ändå relativt nöjd med helgen.

Jag fick kvitto att min axel håller och att jag fortfarande levererar på den här nivån.

Jag lyckades göra 19 mål och vann den interna skytteligan med 3 mål före Stefan Gahne som för övrigt fortsatte att imponera stort och blev totalt 4:a i den totala skytteligan.

Inte illa pinkat av en som varit borta i över 2 månader.

Det känns som det var sjukt länge sen sist men äntligen ska speltröjan på och jag ska få lira igen.

Ända sen jag drog axeln ur led den 4:e februari i år har jag längtat efter den här dagen. Den dag då jag kan återgå till att få spela match och känna den där fantastiska matchnerverna och ge allt för mina lagkamrater där ute på banan.

Imorgon är det invigning för en av världens största goalballtävling och den inleds med pompa och ståt.

Det blir en gemensam marsch genom centrala Malmö från vårt hotell till rådhuset där Malmö stad bjuder på en helt fantastisk middag.
Där kommer det också bjudas på traditionsenliga tal och förstklassig musik av bandet Synliga vars medlemmar själva lirat goalball.

På fredag är det så äntligen dags för match på Kulladal sporthall och turneringen håller på ända fram till på söndag lunch.

Har du inget för dig så kom gärna dit och heja fram de blågula till seger.

Jag förväntar mig att kanske inte få så mycket speltid med tanke på min skada men men kan lova att jag är sugen på att komma ut på banan och ge järnet.

lägger spelschemat här så får vi se om filen funkar annars så får ni gå in på www.fifh.com för spelschema.

Gameschedule.doc

Idag är en bra dag på många sätt inte minst att min eminenta ledarhund Gibson fyller år och att jag känner mig bättre i kroppen än på evigheter som det käns.

Veckan som gått har gått upp och ner men mest minnesvärt är då synenhetens personal ifrån hela Skåne var på jobbet och fick lyssna på mig och Stefan om vad idrotten betytt för oss och som sedan själva fick prova på att lira goalball.

Vi har även hunnit med en utbildning för funktionärer som ska arbeta under nästa helgs stora goalballtävling Lady och Men intercup på Kulladalsporthall i Malmö.

Lady och Men intercup är en stor internationell tävling som i år samlar 7 herrlandslag och hela 12 damlandslag. Det hela inleds med en gemensam marsch ifrån Comfort hotell till Malmö rådhus där Malmö stad bjuder samtliga på en välsmakande invigningsmiddag.

mer om detta kommer senare på bloggen.

igår lördag skulle jag gå på dop för min vän Stefans pojke Hugin men ont i halsen och sjuka familjemedlemmar satte stop för samtliga av dagens planerade aktiviteter.

Idag hann jag och orkade gå iväg och titta på en lägenhet som jag blev väldigt förtjust i och om allt går som det ska så blir det kontraktskrivning imorgon månda.
Mer om detta kommer självklart när det är klart.

Jag är fortfarande sjuk även om det börjar bli betydligt bättre.

Jag höll på att ge upp hoppet igår då jag dumt nog bestämde mig för att nu har jag varit borta från jobbet tillräckligt och kände mig ganska frisk.
Jag åkte in och hade ett väldigt trevligt möte med Reine och Maria Gunnarsson som för övrigt också har ledarhundar, båda labbar och båda svarta som Gibson. Så han trivdes också.
Vi diskuterade bland väldigt mycket annat att vi ska prova att få igång judo på FIFH-hallen som ett led att bredda vårt utbud för synskadade i Skåne.

Efter det här mötet, på väg hem började jag svettas nåt kopiöst och mådde illa och tänkte att nu får jag massor av feber igen och det fick jag men det gick över ganska fort.

Idag har jag bara haft ont i hallsen och ju längre dagen har gått ju piggare jag känt mig.

Jag fick dessvärre tacka nej till sammanträdde med bildningsnämnden och studiebesök på Liljeborgskolan men senare fann jag tillräckligt med ork för att gå på en lägenhetsvisning och årsmötet för Synskadades förening i Trelleborg med omnejd där jag åter fick förtroendet att vara ordförande till nästa årsmöte 2016.

Det känns riktigt roligt att få förtroendet att leda denna fantastiska förening och att få jobba med en väldigt kompetent och engagerad styrelse.
Vi har växt från 9 till 30 medlemmar sen november förra året och räknar med ett 50-tal innan året är slut.



Vi har massor av fina aktiviteter på gång och ser fram emot ett spännande år.

Jo jag letar nytt boende också och har redan börjat kolla på lite olika allternativ. Självklart blir det i trelleborg då kärleken till denna trygga stad växer för varje dag.
Jag har kollat på en stor och rymlig 4:a på fjärde våningen mitt in i centrum och det är en hel del som lockar med den. Den är ljus och fräsch men det är framförallt det centrala läget som lockar och närheten till allt.

På söndag ska jag titta på en till lite längre väster ut och på tisdag ska jag se på en lägenhet i 2 plan med egen trädgård vilket är det närmaste hus man kan komma innan det kallas för hus.


Jag har även kollat på hus men inget som riktigt faller mig i smaken ännu.

Vi får helt enkelt se vad som händer

När man är för sjuk för att orka göra nåt så är det skönt att bara kunna slänga på sig hörlurar och drömma sig bort i böckernas värld.

Jag läser en hel del, framförallt då jag är ute och reser men ibland blir det även lite läsning hemma då få gånger jag inte har så mycket att göra eller när jag är sjuk vilket turligt nog inte är så ofta.

fick tipps på ett par böcker lagom tills jag blev sjuk som jag nu hunnit läsa och tänkte att ni kanske var intresserade om vad jag tyckte om de?

Första boken: Granne eller ufo av Sofia Thoresdotter.
En kort och lättsam bok som beskriver många intressanta och ibland smått dråpliga situationer som människor med synedsättning ofta drabbas av. Sofia beskriver allvarliga och ibland livsavgörande situationer med glimten i ögat och är väldigt duktig på att lyfta fram problematiken och känslorna som uppstår i dessa jobbiga stunder.

Jag önskar dock att hon gav sig själv ett ännu större utrymme i boken där hon på ett tydligare sätt förklarar för läsarna hur dessa situationer skulle kunna undvikas och om möjligt vad hon själv skulle kunna förbättra och bidra med i olika situationer för att förändra utgången.
Jag tänker främst i möten med andra människor, jobbintervjuer, restaurangbesök etc.

Jag tycker att boken saknar lite av en självkritik och en tanke om vad vi som synskadade kan göra på egen hand för att exempelvis bli mer anställningsbara och representabla.

Trots att boken är aningen för kravinriktad för min smak så är den absolut läsvärd och många stunder av skratt utlovas.

Rubriken låter kanske lite väl hårt och sentimental men just nu känns det bara förjävligt.


Jag började veckan med mitt första goalballpass sedan axelskadan och fortsatte med ännu ett goalballpass på tisdagen och då tillsammans med elitlaget och axeln höll fortsatt väldigt bra. Lite ömt och ganska stelt men vad annars kan man förvänta sig efter en så allvarlig skada?

på onsdagen körde jag ett väldigt bra benpass på styrkan och sprang sen på eftermiddagen en mil med min arbetskamrat Lisa som utmanat mig att springa 5 mil innan månaden är slut. Onsdagen avslutades med att jag föreläste och instruerade killarna från Bjäreds IF i goalball.

Nu kändes det som jag börjar komma tillbaka på allvar och min prestation på de senaste träningspassen sköt självförtroendet i taket.

Jag kände mig lite trött och hängig då jag åkte hem sent på onsdagskvällen men hade inte på något sätt förväntat mig det som skulle komma.
Det är ju normalt att man blir lite trött och hängig efter en lång dag och två träningspass.

När jag vaknade vid 7 tiden på torsdagen kändes det som att jag blivit överkörd av ett tåg. Ont i huvud, leder och hals och väldigt hög feber.
Normalt så ser jag väldigt suddigt och svårt att skilja ut konturer på längre håll (när jag skriver längre håll så är det för mig typ 1,5m) men idag var allt bara grå dimma.


Jag gick upp, väckte barnen och tog fram frukost och sen gick jag ut med hunden. Jag började svettas nåt fruktansvärt och jag kände mig oerhört svag.

Jag minns bara fragment av den morgonrastningen och till slut var vi hemma igen.

Jag skickade iväg barnen till skolan och gav Gibson mat och färskt vatten och sen tog jag en Alvedon och gick och la mig. När jag skulle ut med Gibson igen vid halv 12 så kom jag knappt ur sängen så fick ringa mina föräldrar som fick gå ut och rasta Gibson. Själv låg jag och svettades och frös om vartannat och levde på vätska och alvedon var fjärde timme i ett dygn. Det värsta var nog huvudverken och att febern påverkade mina ögon väldigt mycket så att jag även fick ont i de.

Det är tacksamt att ha nära och kära till hands när man mår såhär som kan hjälpa en med både det ena och det andra så som gå ut med hunden men Gibson är inte allt för glad i att gå ut med andra än mig.

i går kväll vägrade han bajsa då han var ute med mina föräldrar trots att de verkligen to god tid på rastningen och efter en stund fick jag likväl gå ut med honom och då var det inga problem att snabbt hitta en plats som han kunde göra sitt på och när han var klar så gräver han upp lite löv på det han gjort och sen kommer han fram till mig och tittar på mig precis som *visst är jag duktig husse* och då brukar jag säga "Du är duktig Gibson" fast han kanske grävt löv och jord åt helt fel håll.

Nu ska ni inte tro att jag inte plockar upp efter min hund för det gör jag men inte om han gör det djupt in i buskar och sånt men gör han det på öppna gräsmattor vilket inte är så ofta så plockar jag naturligtvis efter honom och då är han minsann väldigt duktig på att gräva upp gräs och jord på husse när jag håller på att ta upp.

enligt lag så behöver inte ledarhundsförare plocka efter sin ledarhund men denna lag använder sig en del av bara pga lathet.

Tar kanske upp mer om det i nåt kommande inlägg.


Hur som helst så mår jag ganska pyton just nu men börjar se ljusare på tillvaron. blir nog inte nåt jobb eller träning i några dagar till så länge jag har ont i halsen men hoppas kunna vara tillbaka i vardagen snart igen.

I skrivande stund är febern borta och jag kan och orkar tänka mer klart men halsen gör nåt fruktansvärt ont och det hjälper inte med någon tablett jag slänger in i käften. Känns det inte bättre imorgon så kanske jag borde uppsöka läkare.

Måndagen började med tidig rastning som vanligt då kl ringde kl 06.30.
Det blev bara en kort runda då jag skulle rasta ganska snart igen på en helt annan rastslinga än vi brukar.

Klockan 08.15 träffade jag ledarhundslegendaren Lars Bilgren som tills jag fick hund var den ensam om att ha ledarhund i Trelleborg.

Idag skulle vi få följa med honom på hans rastningsrunda som han beskriver i sin bok Caddy och det var väldigt spännande både för mig och Gibson. Rundan tog ca 1 timme och när vi var framme hemma hos Lars blev jag bjuden på kaffe och varma mackor.

Det uppskattades väldigt mycket då det hade blåst kallt nästan hela slingan och jag kände mig stelfrusen.
Gibson nöjde sig med att lägga sig bredvid mig och då och då skälla lite på hantverkaren som arbetade utanför.

Det blev en hel del allmän och väldigt trevligt snack och vi han även med lite arbete och planering inför årsmötet med Synskadades förening som vi ska ha den 25:e mars.

Vid 12 tiden gick jag hem och efter lite felsvängar här och där hamnade vi så småningom ändå hemma där lunch intogs innan vi för ovanlighetens skull åkte färdtjänst till Malmö.

Idag var det också sjukgymnast på schemat och det blev fortsatt träning med små vikter och ovana rörelser. Sessionen avslutades med att jag fick tejpat min axel ganska rejält och vi fann för gott att jag kunde prova att träna goalball för första gången sen den där dagen då jag drog axeln ur led på ett styrkepass.

Äntligen!!! äntligen får jag lira. Efter så många veckor av rehab av olika slag, nålbehandlingar, små 2 kilos hantlar, olika band och en brödkavel så var det äntligen dags att testa om axeln håller för den belastning goalball innebär.

Axeln höll och det över förväntan!
Det kändes stelt och jag hade lite ont men det är helt normalt så här dags efter en så stor skada som jag fått. Att jag nu kan lira goalball betyder inte på något sätt att jag är hemma och kan ta det lugnt. Tvärtom med goalball kommer mer smärta och stelhet som jag får jobba bort med rehabträning. Jag måste träna upp full styrka och rörlighet i axeln egentligen till en nivå till och med bättre än innan skadan.


Om du följt med så här långt så undrar du säkert vad i hela friden använder du en brödkavel till?
Har ni tur så ska jag berätta fram över men kan lova att utan brödkaveln hade det blivit svårt att komma tillbaks så snabbt som jag gjort. En brödkavel kan användas till så mycket mer än att bara baka bröd. Bara fantasin sätter gränser :-)

Igår var en tuff dag. Jag hade ont i ögonen och huvudet hela dagen så det blev ingen träning som jag planerade.

Det jag orkade med och det knappt var att gå ut med hunden och läsa lite.

Senare på kvällen kändes det bättre och huvudverken släppte sitt grepp så då bestämde jag mig för att duscha Gibson.

Jag har under ett par dagar planerat att duscha Gibson men skjutit upp det pga tidsbrist.

känns fortfarande så overkligt att vi ska dit men det är sant! Vi har fått vår välförtjänta plats och vi ska till Sydkorea! http://youtu.be/H7vPm_ss7z8

Idag var det en relativt chill dag då jag till och med kunde unna mig lite sovmorgon. 

Fullt upp som vanligt och så även en sån här fredag.